|
Jag sätter på mig skorna och ser till att de är
knutna ordentligt, man vill ju inte trilla när
det står så mycket på spel. Jag kallar på de
andra, det är dags nu.
Vi beger oss ut i den friska luften och jag
känner hur kylan hugger tag i mina
förväntansfulla ben. Vi trippar ner för
Elefanttrappan och rör oss mot idrottshallen där
vi möts av en inbjudande värme.
Därinne står en massa tjejer och killar och
småpratar lite nervöst, konkurrensen känns ända
ut i fingertopparna. Nu gäller det att ligga på
topp. Enligt mina snabba beräkningar verkar det
vara runt 70 personer i hallen, mer än väntat.
Sorlet som spridits avbryts tvärt när en stor
man kommer in genom dörren. Alla stirrar på
honom och det är tyst ett tag tills han till
slut presenterar sig som Lassi och välkomnar oss
till uttagningen av roddlaget i Gant Rowing
Race. Han berättar att många kommer att bli
besvikna och att det till slut bara kommer att
komma med runt 15 personer.
Jag känner hur adrenalinet stiger när alla
ställer upp sig på en rad längs hela väggen. En
röst börjar räkna ner från 10 sekunder. Hjärtat
börjar slå fortare samtidigt som jag försöker
lugna ner mig.
Jag hör första pipet, det är dags att börja
springa. Pipen fortsätter och alla börjar bli
mer och mer trötta. Efter sjunde varvet är det
en del som avviker, och efter det försvinner de
en efter en. Jag är fortfarande kvar, jag känner
hur benen börjar svika mig. Jag springer men
känner ingenting. Tankarna är fokuserade på
målet.
När jag senare sakta vandrar upp för
Elefanttrappan i den mörka vinterkvällen på väg
hem känner jag mig ändå nöjd med min insats, och
när man tänker efter är det viktigaste att man
gjorde sitt bästa.
Charlotte Arp |
